Sabunis förslag innebär nämligen i korthet att en låglönesektor med försämrade rättigheter på arbetsmarknaden för flyktingar genomförs, det vill säga en form av lönedumpning där nyanlända får agera verktyg för att förändra grunden i arbetsmarknaden, där lika rättigheter egentligen bör gälla. Dessutom förespråkar hon reformer som innebär att föräldraledigheten på 16 månader kan inskränkas för flyktingar, beroende på när familjen kommit till Sverige.

Att det är extremt viktigt med okonventionella metoder för att få bukt med arbetslösheten bland flyktingar håller vi med ministern om. Problemet är att sådana reformer bör gå i progressiv riktning för att utveckla dagens Sverige, där fattiga och invandrare redan lever under utsatthet på grund av diskriminering och segregation.

Föräldrarledighetsförslaget motiveras med att hinder för kvinnors arbetande tas bort. Men jämställdhet mellan könen förutsätter att andra jämlikheter vi uppnått i samhället inte ska kränkas. När en minister med ansvar för jämställdhet och integration därför föreslår en utbredd diskriminering för att få bukt med segregationen är det, förutom en problemframställning som börjar i fel ände, även en skandal för en regering som förutsätts agera i demokratisk ordning.

Populistisk problemframställning

Vi är starkt kritiska till Sabunis populistiska problemframställning, där flyktingar utpekas som lata bidragsnyttjare i stället för att fokusera på att arbetslivserfarenhet och utbildning från hemländerna ofta inte tas på allvar. Eller att arbetsmarknaden lider av en strukturell rasism. Varken hora eller kuvad, VHEK, arbetar för demokrati, jämställdhet och antirasism. Vi kan konstatera att Sabunis förslag bryter mot samtliga av våra tre grundprinciper.

Några av reaktionerna har varit att förslagen innebär en sorts apartheidpolitik som gör skillnad mellan svenskar och ickesvenskar. Sådana tolkningar är lätta att förstå när en människas ursprung blir en måttstock för vilken status de ska ha ifråga om välfärd och situation på arbetsmarknaden.

Det finns ingen anledning att raljera över detta och visst är alla medvetna om att det enorma förtryck som drabbade svarta sydafrikaner under apartheideran är värre i jämförelse med Sverige i dag. Men faktum kvarstår att den här typen av förslag ändå vilar på ett tankegods baserat på idén att främlingar kan behandlas sämre än infödda.

Låt SFI gälla alla nyanlända

En rad reformer framför Sabunis föreslagna visioner är att föredra. För jämställdheten och kvinnors entré i arbetsmarknaden är vårdnadsbidraget ett enormt hinder. Där kan Sabuni sätta press på allianskolleger för att avlägsna möjligheten att förvisa kvinnor till den så kallade gyllene triangeln; ett liv mellan affären, tvättstugan och köket.

För mer generella effekter bland flyktingar föreslår vi att SFI-utbildningen ska gälla alla nyanlända, även om man kommer genom anhöriginvandring. Dessutom bör det satsas på bättre utbildade lärare och en mer samhällsinriktad undervisning, där det svenska samhället introduceras. När det gäller ungdomar och segregation anser vi att det måste skapas fler mötesplatser mellan förorten och innerstaden. Ett led i rätt riktning är att sänka priserna i kollektivtrafiken eller till och med göra det gratis under en viss ålder. Det ska inte kosta att vidga sina vyer i sin egen stad.

I grunden vilar frågan om integration på frågan om klass. Sverige är i dag ett land där rika får allt fler möjligheter att framhäva sig än fattiga. De flyktingar som kommer till Sverige när de har lämnat sitt land i all hast hamnar med stor sannolikhet i en klass som redan från början är utsatt. Att där föreslå en negativ särbehandling i stället för en positiv sådan är därför en repressiv och inhuman politik.

Amineh Kakabaveh (V)
ordförande i Varken hora eller kuvad, riksdagsledamot

Ekim Caglar
projektansvarig i Varken hora eller kuvad, frilansskribent

Nedskärningar och en historiskt hög arbetslöshet, främst bland ungdomar, är en av anledningarna. I många socialt utsatta förorter är ungdomsarbetslösheten långt över 50 procent. Att just Rinkebyakademin sattes i brand är troligen ingen slump.

Att enskilda entreprenörer och ett fåtal ungdomar ”tar chansen” att ta sig ur segregationen medan andra snällt får titta på sticker i ögonen på de utan resurser. Avundsjuka, eller bättre beskrivet, en känsla av orättvisa, skapar den frustration som kan få grupper av ungdomar att sänka sin egen ort.

Visst har de senaste decenniernas politik gynnat delar av det svenska samhället. Rinkeby är inget undantag, även om det ofta är brödsmulor som blir över till förorten. Men så länge den av olika regeringar förda politiken främst gynnar de bäst ställda kommer segregationen att öka – och de få människor som får möjligheter till att skaffa ett värdigt arbete och en fullgod utbildning kommer att vara föremål för andra människors reaktion på grund av känslan av utslagenhet.

Och billiga populistiska poänger som syftar till att enbart skuldlägga ungdomar förblir löjliga. Ungdomarna i Rinkeby är precis som ungdomar i välbeställda områden – de är produkter av sin sociala miljö och sina föräldrars socioekonomiska ställning i samhället. Det är en klassfråga, helt enkelt.

Barn till sjuka utförsäkrade, arbetslösa och segregerade föräldrar har mindre tilltro till det svenska samhället av förklarliga skäl. Att attacker riktas mot en av få tydliga myndighetsutövningar som sker i området, polismakten och brandkåren, måste förstås mot bakgrund av detta, även om det våldsamma beteendet inte kan ursäktas.

Vår organisation Varken hora eller kuvad (VHEK) fyller fem år i år. Vår moderorganisation i Frankrike, Ni Putes Ni Soumises, bildades bland annat i skuggan av förortskravaller utanför Paris. Vi arbetar aktivt med att bistå unga tjejer och killar med demokratiska verktyg för att kunna uttrycka sig, ställa krav och vara med för en positiv utveckling i sin egen vardag, och inte minst i samhället i stort. Vi möter ständigt ungdomar och föräldrar vars tilltro till samhället är i absoluta bottennivåer. Med erfarenhet av detta arbete vet vi att det är grundläggande förändringar i samhället, kraftiga politiska åtgärder som ger lösningar.

En sådan förändring kunde vara en särskild förortsminister med egen portfölj som har det yttersta ansvaret för dessa frågor. Vidare måste mer pengar och mer resurser avsättas för att skapa meningsfulla fritidsaktiviteter. Den stora satsningen i Rinkeby har den senaste tiden bara varit ett moskébygge, något som knappast omfamnar majoritetens intresse. En annan ytterst viktig politisk fråga är att kollektivtrafiken måste ha priser i acceptabel nivå. Idag träffar vi många unga som inte kan gå på konserter, bio eller åka för att titta i affärer på andra ställen då man redan vid bussen råkar ut för en större utgift. För att skapa en fruktbar kommunikation och en förståelse för samhället i stort är en rimlig transportmöjlighet ur ett ekonomiskt perspektiv ett måste.

Sådana lösningar bör vi leta efter bland de människor som vet bäst, det vill säga de berörda medborgarna. Således blir extra polissatsningar och hårdare tag inget annat än kontraproduktiva insatser som på sikt bara gynnar en växande segregation och rasism. Och det leder med säkerhet till fler bränder i fler förorter.

Amineh Kakabaveh
ordförande VHEK och riksdagsledamot (V)
Ekim Caglar
projektansvarig VHEK och frilansskribent
UNT 24/6 2010